BORGEHAGE – grannen till det kungliga Solliden
en skrift av borgehagesonen Ingemar Krusell.
En by med namnet Borgehage har funnits sedan början av 1800-talet. Dessförinnan fanns det inom Borga Hage, ekplanteringens område, några små gårdar och ett par torp tillhörande Kungsgården. I husförhörslängderna finns de upptagna under Kungsgården, bland dem Södra torpet, som sedan 1600-talets mitt hade varit bostad för skogvaktaren som utövade tillsynen av den kungliga ekplanteringen. Det blev sedan ett torparboställe men friköptes på 1820-talet efter utmarksfördelningen och blev ett av den nya byns allra första jordbruk. Ett annat torp som utvecklades till bondgård var Rom, nere vid stranden av Kalmarsund. De verkliga nybyggarna var dock de som bosatte sig utanför ekplanteringens kalkstensmur, den mur som sträckte sig två kilometer söderut från ”helvetesgrind” vid slottsruinen längs med Kungsgårdsalvaret och från landborgen ner till stranden vid torpet Rom.
När kronan sålde utmarkerna och tillät inlösen av ekskogen växte en by fram. Historien förtäljer att det var den 6 maj 1813 som konungen Karl XIII tillsatte en kommitté (”Committéen för Utmarksdelningen”). Den skulle ansvara för genomförandet av delningen av de kungliga ekplanteringarna och utmarkerna. Delningen skedde enligt direktiv som gavs i Kungl. Maj:ts brev till kommittén den 29 oktober 1816. Reformen kom att få en stor betydelse för jordbruksnäringen på Öland. Utmarksarealen inom Ölands Norra Mot, till vilket Repplinge hörde, var avsevärd. Det var den ryktbare – men också beryktade – Axel Adlersparre som ledde kommitténs arbete såsom ordförande fram till dess upplösning den 30 juni 1819. Han var den drivande kraften vid genomförandet av utmarksdelningen.
Öland är ju långt ifrån något skogslandskap, men på ön fanns det inte enbart ekskogsplanteringar utan också de s.k. ”tallarna”. (Köpings Tall, Lindby Tall, Rälla Tall o.s.v.) Dessa ingick till en början inte i utmarksdelningen utan förbehölls kronan. Men 1821 års riksdag ändrade på detta och beslöt att även dessa kronoskogar skulle få säljas till gemene man. Det vara bara Bödaskogen som undantogs. Man trodde att skogarna och ”tallarna” skulle komma att vårdas bättre i enskild ägo. Detta antagande slog ordentligt fel. Flera skogsområden blev offer för spekulation, och det var de pekuniära övervägandena som kom att fälla utslaget. Det blev lätt och framför allt billigt att förvärva skog. Därför blev t.ex. delar av Österskog skövlad, den skog som ingår i vad man idag kallar Midlandsskogen. Man insåg snart hur fatalt 1821 års riksdagsbeslut blev för de öländska skogsbestånden. Borga Hage ekplantering kom att stå kvar ganska orörd under 1820-talet. Större delen av den tillhörde Borgholms kungsgård och var skyddad från avverkning. Senare blev den ju också naturskyddsområde.
